Att vara eller inte vara miljövän - det är frågan

"Bess" är bottenmålad. Men det skedde inte utan ganska många funderingar på om hon behövde bottenmålas överhuvudtaget. Eller om det inte fanns snällare alternativ mot miljön och människorna som skulle hantera färgen.

Färgen hindrar inte bara påväxt, lärde jag mig efter att ha skummat några rapporter på en alldeles utmärkt webbplats i ämnet (www.havet.nu). Men att vilja, och att faktiskt göra, är två olika saker ...
 

-  A-M kör med miljövänlig färg. Borde inte jag också göra det?, sade jag till jungman vid frukostbordet.
- Vill du slipa ner den färg som redan sitter på båten, prajma tre lager och sedan lägga på två lager ny färg?, svarade jungman.


"Bess" målas med svart, kopparbaserad ostkustfärg.

- Det kommer att ta flera veckor innan du blir klar, fortsatte han.
- Nä. Men den miljövänliga färgen har elefanter på burken - jag gillar elefanter!
- Elefanter hör inte hit, du ska du köpa kopparbaserad ostkustfärg, löd uppmaningen.
- Koppar?! Då kommer jag att förgifta hela Östersjön, ju!
- Men du måste välja en färg som passar ovanpå den färg som redan sitter på skrovet. Du vet ju inte vad föregående ägare har målat med, va´?
- Nä.
- Då måste du använda kopparfärg.


Slipning pågår.

Ett tråg, en roller och sol räckte för

att bottenmåla i år. Nästa år vill jag

gärna slippa den giftiga färgen.

Jag var inte  helt övertygad, utan surfade ihärdigt webben för att försöka ta reda på hur man kunde göra för att slippa kopparfärgen utan att böka med nedslipning, omprajmning och x antal lager ny färg. Tyvärr hittade jag ingen lösning på problemet med bottenfärgen, så jag fick krypa till korset och köpa 6 liter kopparbaserad ostkustfärg.

Efter två lager svart färg var "Bess" svart och fin i skrovet och jag var ett par tusenlappar fattigare. Miljöpåverkan var svårare att prissätta ... Det dåliga samvetet gnager lite på mig, det gör det.

Hur gör du som har din segelbåt i Östersjön? Lämna gärna en kommentar om du vill dela med dig av dina erfarenheter!

 



Fika, slipa, fika - det är mycket att göra innan sjösättning

Vissa dagar blir inte som man tänkt. Är det inte det ena, så är det det andra som ställer till det. I mitt fall var det vädret. Jag ville bottenmåla. Det ville inte vädergudarna. I min dagbok har jag skrivit följande anteckning: "5 april. Frisk bris. Klart och soligt väder. 10 grader. Nattemperatur: 2 grader." Då går det inte att måla. Hur gärna man än vill. Bottenfärgen torkar inte som den ska när det är för kyligt. Nå. Då får man göra annat.

Först klappar en på båten och förbereder sig för att ta ner presenningen. Det är bara ett problem. Jag är 1, 65 kort, det är två meter upp till sittbrunnen och tre meter upp till ställningen. Hur ska det här gå?



    Bäst att ta en fika. Det får bli både påtår och tretår innan en har

       tänkt ut hur det ska gå till att ta ner press och ställning. Det är i alla fall varmt 

       i solen, även om snålblåsten viner runt öronen.

Halleluja! Grannbåtens ägare har en rejäl stege. Som de dessutom kan 

tänka sig att låna ut. Upp med stegen. Dra ned presenningen på marken. 

Vika ihop, slå in i blått snöre, lägga undan till hösten. Hej "Bess" - 

välkommen ut till våren.

Hm. Då ska bara däckställningen ner då. Bäst att grunda med mera fika.

Samma ställe. Samma mugg. Lika gott fortfarande. 

Fram med stegen igen. Upp och klättra. Vrida loss benen till ställningen. Dra dem mot ena sidan för att slippa promenera uppe på däck.Nu är det bara att kliva upp på stegen och skruva loss benen från överliggaren. 



Och så kan man pusta ut genom att sätta sig i sittbrunnen. Nä. Det var visst lite trångt för fötterna. Där ligger ju ankarlina och lite annat smått och gott. Inte mycket plats för fötterna där. Lika bra att klättra ner igen. 

Fram med slippapper och slipkloss. Det är dags att ta bort lösa färgflagor och större ojämnheter så att färgen får fäste när temperaturen orkar över 15-gradersstrecket. Den dagen kommer ju, trots allt. Om inte förr, så i alla fall senare. 

Å nej! Slipat och klart. Underarbetet får helt enkelt duga, men vad är 

detta? En liten skada vid bussningen i rodret. Hur lagar man sånt egentligen? 

Bäst att ta en fika till. 

Det är fortfarande varmt och skönt vid mastkranen. Och medan en sitter

där så tänker en att det var en fin dag det här. Mycket fika, lite jobb

och det bästa av allt - jag lyckades göra allt detta utan jungman Jansson.

Han var tvungen att jobba hela dagen. Men det gick bra ändå, även om 

det inte blev målat som jag hade planerat. 









Det regnar män - och duggar kvinnor

Jungman Jansson brukar påpeka att båtlivet är ganska konservativt. Att kvinnor förväntas vara ruffhäxor och agera kuttersmycken.
- Fånigt, har jag fnyst.
- Nämen, det är sant! Jag jobbar ju i branschen, har han hävdat.
Surmulet har jag vägrat tro honom. "Bess" ligger fortfarande i vintervila, men jag passar på att studera instruktionsboken till båtmotorn. Inte jättekul. Häromdagen damp dock en för mig okänd tidning ner i brevlådan. Den hette "Båtliv". Omslaget visade sol, blått vatten och fina segelbåtar. Det såg lovande ut. Den kastade jag mig med stor förväntan över. En måste ju få nöjesläsa! Efter några sidor hade dock blodtrycket stigit till en oroväckande hög nivå. Orsaken?

Män. Jag gillar män i allmänhet, och jungman Jansson i synnerhet. Men det här numret visade ju nästan bara män. Artiklar av män - om män.  Bilder tagna av män, som mest visar män. Män som rattar. Män som undervisar. Manliga händer. Män som flinar under kepsar och i kostym. Män som håller upp diplom. Män som bygger båtar, som räddar hav, som surrar fast. Män som gör! Män som sitter på farligt lutande segelbåtar. Män som hyllas. Män som utnämns till "Årets båtkompis".

Nu ska jag inte vara orättvis. Det förekommer kvinnor - på några bilder. En turistvärdinna i Smygehuk. Kustbevakningens generaldirektör Judith Melin. Svenska seglarförbundets ordförande. Hon har även bidragit med en text. Den handlar om framtidens segling för alla. Snygga (blonda) tjejer med fladdrande hår bredvid sportiga killar - som rattar båten. En intervju med en kvinnlig svensk FX-seglare.

Tidningen innehåller också ett reportage om en allt igenom kvinnlig besättning som ska tävla i Volvo Ocean Race.  Där får vi veta följande av (den manlige) skribenten: att Team SCA har en helt kvinnlig besättning, att det är den första kvinnliga besättningen med hundraprocentigt stöd från sitt team, och att det ska "bli riktigt spännande" att se hur "tjejerna" nu ska klara detta. Vi får även veta (en man citeras) att kvaliteten på kandidaterna som sökte till besättningen har imponerat. Vad "tjejerna" heter och vad de själva har att säga om sitt deltagande får läsaren veta betydligt senare i artikeln. Då får en Sam komma till tals. Men inte får en veta något om hur hon ser på båtens chanser att ta sig runt banan. I stället får hon berätta att hon tycker att detta är "en perfekt utmaning".

Vad som är utmanande framgår dock inte. Reportern väljer i stället att berätta  att Sam "har en son" och är en av "tre mammor i teamet". Sedan får en inte veta så mycket mer, för reportern måste få berätta om sin egen provtur i besättningens båt. Sedan för en ny man tillfälle att berätta att han är "imponerad" av "hur skickliga tjejerna är med båten". Visserligen får vi se visar en bild som visar båten kaxigt lutande. Och bilden på besättningen på land är stentuff. De bär rosa tröjor och solbrillor och står på rad med korsade armar uppe på en klippa.

Att tröjorna är rosa är inte reporterns fel. Men att reportern verkar ställa korkade frågor är nog redaktionens fel. Kunde artikeln inte ha fått handla lite mer om vad de professionella kvinnorna tycker och tänker om sin båt, sitt team och sina chanser, i stället för att låta män uttala sig om kvinnorna och om båten?

Vi pratar om Skandinaviens största tidskrift om båtliv - en tidning som skickas ut i 141 300 exemplar, sex gånger om året. Den går bland annat ut till medlemmar i landets båtklubbar Det finns nog en och annan av dessa som skulle uppskatta fler bilder av kvinnor som gör, som mekar, som skotar, som rattar en båt och som angör en brygga. Jag känner också minst två "icke-svenskar" som äger en segelbåt och kan tänka sig att ställa upp på bild, om man någon gång skulle känna för att visa andra än ljushyllta och rågblonda människor på bild.

Tills tidningen börjar skildra ett båtliv som visar mångfald, så läser jag hellre instruktionsboken till båtmotorn än Båtliv. Jag förstår också varför sammanslutningar som till exempel Quinnliga segelsällskapet http://www8.idrottonline.se/QuinnligaSegelsallskapet-Segling/ har en plats i båtlivet 2014. Sorgligt men sant. Du har rätt, jungman Jansson.

Årskalender för seglare

En bonde vet när det är dags att harva, så och skörda. En lärare ordnar sitt år efter terminerna och loven. En båtägare har också en kalender att följa, lika säkert som att våren följer på vintern. Visserligen är "Bess" fortfarande täckt av sin vita vinterpresenning, och visserligen är Kaggfjärden ännu alldeles tom på båtar, men nu börjar ivriga båtägare vädra vår.

Om några veckor kommer den nu så tysta och öde hamnplanen att surra och kvillra av liv. Då kommer de allra flesta  ha bråttom att få båten färdig för sjösättningen i månadsskiftet april/maj. Till dess är det mycket som ska göras, mer än jag trodde när jag köpte min lilla båt.

Jag hade i min oskuld inte tänkt på att båtar behöver skötas om. Trodde ju att det liksom bara handlade om att hysta i båten i vattnet på våren och sen ta upp den på hösten. Jungman Jansson påpekade det redan när "Bess" torrsattes i höstas. Han pekade med kännarmin på skrovet och sade:

- Nu ska det tvättas, och i vår måste du måla det.
- Ska det vara så, resten av mitt båtägarliv?, svarade jag klentroget.
Jodå. Så var det. Båtskrov ska målas varje år.
- Varför då?, muttrade jag.
- Om havstulpaner fäster vid skrovet kan båten gå långsammare och dra mer bensin, påpekade jungman Jansson.

Nu hoppas jag på en riktigt varm och solig april för att kunna måla botten och slipa kölen. Fönstren behöver tätas och pulpiten behöver skruvas fast. Den sitter inte helt stadigt, och det tycker jag inte om. Grejer som ska sitta fast ska inte glappa. Jag måste också köpa nya förtöjningslinor. De gamla var nötta, och det är ett no-no.

- Man ska ha hela grejer, annars kanske man en dag ser sin båt fladdra ensam ute på vattnet, långt från förtöjningarna, förmanade jungman.

Det är förstås mycket annat som ska göras också. På båtklubben har vi obligatoriska städdagar och under sommaren ska en gå nattvakt. Under sommaren ska jag lära mig att segla. I oktober är det dags att masta av och torrsätta. I november och december är det åter dags att drömma och att planera för sommarseglingen. Och så kommer nog ett år på vår båtklubb att gå, år efter år.

Att ha båt är visst en helårshobby

När jag köpte "Bess" var jag inte riktigt på det klara med att båtägandet är en helårshobby. Det har jag nu blivit varse under den gångna vintern. När vi hade tagit upp "Bess" på land (torrsättning, heter det, påpekar jungman Jansson) i början av november hade jag först missat att det behövs en täckställning att hänga upp presenningen på. Jungman Jansson jobbar i branschen och ordnade ett bra pris på den. När jag fick räkningen satte jag ändå morgonkaffet i vrångstrupen. Där rök en helg i Budapest, på cirka fem minuter. Nåja, tänker jag peppande, en täckställning varar ju i flera år! Den kan jag ju ha glädje av i  minst 20 år till. Det kan man väl inte säga om en resa till en storstad va´?

Sedan skulle täckställningen monteras ihop. Det tog ett par timmar innan vi lyckades få ordning på plockepinnet. Mycket nöjda lyckades vi dock till slut hala upp presenningen och surra fast den i ställningen och i båten. Efter att ha fäst de obligatoriska glykoldunkarna i presenningen för att hindra den från att fångas av vinden och föras bort, klappade vi i händerna och tog lyckliga bussen hem. Jag var helt övertygad om att båten nu var i tryggt förvar till minst april.

Glykoldunkarna håller nere presenningen.                             

Veckan efter kom stormen "Sven". För säkerhets skulle åkte vi ner till båtklubben och tittade till "Bess". Av den stiliga, heltäckande, gröna presenningen återstod bara slamsor. Jungman Jansson fick åter ordna lite rabatt och vips så var jag ägare till en ny, snygg, vit och tjock presenning. Den surrades nu fast enligt konstens alla regler, och kontrollerades noga så att inte den minsta lilla reva hade uppstått. 

Sedan kom jul och nyår och januari och jag hade så mycket att göra att jag nästan glömde bort stackars "Bess". Efter hur många: "Äsch, vi tar båten nästa helg", så var det förra helgen dags för sanningens minut. Skulle vi mötas av en bortblåst presenning, en täckställning på rymmen över halva hamnområdet, en hamnkapten i uppror över amatörernas usla jobb? Nej. Så illa var det inte. Det var inte illa alls, faktiskt. Presenningen hade inte rört sig en millimeter sedan vi sist var nere. Så härligt! Jag hade ju fixat vintertäckningen i alla fall, även om jungman Jansson hade hjälpt till. Men ändå. Det här ska nog gå bra!

Att köpa en båt

Nu ska jag berätta om hur jag blev båtägare. Det är ett beslut som en rekommenderas att fatta efter MOGET ÖVERVÄGANDE. Det finns flera sajter med goda råd för den som vill göra rätt. Om du tillhör den kategorin så kan du läsa mer om hur man BÖR göra på Upptäck båtlivets webbplats. Annars går det att göra som jag. Det gick ganska fort, och var inte särskilt väl genomtänkt. Men hur roligt skulle livet vara om alla jämt gick runt och tänkte igenom alla stora beslut? Mer förutsägbart, absolut. Mindre rum för obehagliga överraskningar, definitivt. Tråkigare, jajamen. Det kan ju bli bra ändå. När jag tänker tillbaka så kan jag nog säga att hela mitt liv har kantats av sådana där mindre genomtänkta beslut. Men det som inte dödar härdar, och på vägen får man sig en del glada skratt, en del skrapsår och blåmärken, men även underbara överraskningar. Livet, liksom.

Sistlidna sommar var fantastisk. Jungman Jansson, som förutom att han älskar mig också älskar sin Crescent 42 och sportfiske, lurade ut mig på flera fisketurer runt Stockholm när vattnet var som blåast, himlen som mjukast och floran visade sig från sin mest fotogeniska sida.

Jungman Jansson som vid något tillfälle dock hade tröttnat på att mina insatser vid våra gemensamma utflykter mest bestått av att dricka kaffe, dela ut tämligen verkningslösa råd om var det kunde tänkas nappa samt ställt tusen frågor om motorns reglage, muttrade  då något om att jag kanske borde skaffa en egen båt.

- Du som alltid velat lära dig att segla, sade han, peppande.

Detta var som att hälla bensin på valborgsmässoeld. Klart jag skulle ha en egen båt. Klart jag skulle lära mig att segla ordentligt. Vad väntade jag på? Jag hade ju alltid velat lära mig det! (Undrar fortfarande vad det var jag väntade på egentligen. Berodde det på lättja? Eller den där grottkänslan av att maskiner och motorer, det är sånt som karlar kan bättre än kvinnfolk? Eller var det ett utslag av att "inte ska väl lilla jag"?)

- Det skulle vara toppen om du lärde dig hantera en båt, jublade han.

Det tog tre sekunder, sen var jag fast i Blocket ->Fordon->Båtar->Segelbåt. Jag bestämde mig för att göra det enkelt för mig och bara använda tre parametrar: 1. Pris 2. Färg 3. Utseende. Efter moget övervägande lade jag till en fjärde parameter: sjöduglighet. Urvalsförfarandet gick till så här: Alla båtar över 10 000 kronor: bort. Alla orange båtar: bort. Alla fula båtar: bort. Alla båtar som låg på land: bort. Återstod en sex-sju stycken. Den snyggaste var i trä.

- Träbåt, sade jungman Jansson, klentroget.
- Ska du stå och slipa hela sommaren?

Nä. Det ville jag ju inte. Sen hittade jag en röd och vit och snygg plastbåt.

- Den där motorn är för gammal, och IMPELLERN är INTE BYTT, utbrast jungman Jansson och tog sig för bröstet.

Det lät allvarligt, och inte ville jag att han skulle få en hjärtinfarkt. Det där med impellern orkade jag inte efterforska närmare. (Om du undrar, så är det ett skovelhjul av nitrilgummi med bronsnav, säger jungman Jansson.)

Till slut återstod en kandidat till rätt pris, rätt färg, rätt utseende. "Vi måste tyvärr sälja vår kära 'Bess' ..." löd annonsen. Jag är sentimental och fattade omedelbart sympati för båten. Den behövde ett nytt hem, uppenbarligen. Bilderna visade en söt liten båt i vattnet. Det innebar att den i alla fall flöt, check på sjödugligheten. Jungman Jansson hade inga invändningar mot motorn och jag slängde mig på telefonen. Jodå, det gick bra att titta samma dag. Med svettiga händer tog jag Saltsjöbanan till Igelboda med jungman Jansson och promenerade ner till bryggan där hon låg.  Redan där och då var jag redo att slå till - hon såg rörande ut där hon låg och guppade som en badanaka vid bryggan.

Efter en inspektion (som ärligt talat mest bestod av att jag drog i allt som var fastskruvat och kollade att det satt fast, att fönstren var täta och att det inte rann vatten inne i båten) hojtade jag:

- Jag tar henne!
- Ska du inte provsegla, sade säljarna vänligt.
- Eh. Segla? Men jag kan ju inte, stammade jag.
- Vi följer förstås med, sade han uppmuntrande.

Vi stuvade in oss, kastade loss och stävade ut på Duvnäsviken. Jag trodde jag hade dött och kommit till himlen. MIN båt! Ofattbart! Säljarna hissade storsegel och kryssade över viken som om de aldrig hade gjort annat (vilket i och för sig visade sig vara sant, eftersom en av dem är uppvuxen med båtliv) och jag satt och solade. Livet på en pinne liksom.

- Nu ska du prova, tycker jag, sade en av säljarna.
Himmel, tänkte jag. Men tog rorkulten som om jag aldrig hade gjort annat.
- Titta gärna rakt fram, och ta sikte på något som ligger längre fram än fören, sade en av dem efter nån minut.
- Det ligger lite grund här och där, lade de till.

Grund? Jo, det hade nån kanske sagt på segelkursen två år tidigare. Att de var en faktisk verklighet, och inte bara en teoretisk möjlighet, hade jag liksom inte kopplat riktigt.

Nå. Det vara bara att bita ihop och hitta ett riktmärke på land. Det visade sig gå oväntat bra. Så bra att jag fick stå vid rorkulten hela vägen tillbaka också - eller nästan. Att angöra en brygga är inget man lär sig i första taget, förstod jag. Men vad gjorde det? När vi kom tillbaka och hade förtöjt, hojtade jag upprymt:
- Jag tar henne!

Så kan man också köpa båt. Oavsett vilken metod du väljer, så inte kommer  du att ångra dig. Det man gjort kan man aldrig ångra. Det är ju bara det vi ville, men inte vågade göra, som vi ångrar.

Bess-och-jag-och-jungman-Jansson

Ute är det silvergrått, dimgrått, rökgrått. Inomhus speglar sig adventsstjärnorna i fönsterglaset mot nattens svarta sammetsduk, och i granen lyser julgransslingans lampor oförtrutet vidare. Jag tycker oftast om den här tiden på året. I vanliga fall tycker jag det känns fint att befinna sig i det gråmjuka, luddiga och drömska vinterlandet. Vårens stökiga, kvillrande, oroliga ankomst brukar inte locka nämnvärt. Men det är annorlunda nu.

I år längtar jag mycket efter våren. Jag drömmer om vågornas krus, om silvriga solblänk på fjärden, om smattrande segel. Det är min allra första vår som båtägare. Det känns stort. I alla fall om man betänker att undertecknad är en kvinna som inte är alldeles ung, inte har vuxit upp med båt och inte har någon erfarenhet av båtliv att tala om (med undantag för några dagars seglingskurs i Stockholms skärgård sommaren 2011). Men drömt om att kunna segla, det har jag, i nära 20 år. Nu ska drömmen gå i uppfyllelse, nu ska jag äntligen lära mig att segla.

Att det kommer att ta tid och visa sig svårt tvivlar jag inte på, men är försiktigt optimistisk. Jag har nämligen två ess i rockärmen: Bess och jungman Jansson.

Möt Bess! Här ligger hon förtöjd den allra första kvällen i sin nya hemmahamn. Hon är röd, men vi tror att originalfärgen egentligen är orange. Hon väger cirka 890 kg, har ett djupgående på 0,9 meter och en masthöjd på cirka 7 meter.

Bess är min alldeles egen segelbåt, en Hydra. I september 2013 blev hon min. Jag föll i tur och ordning för priset, färgen och hennes egenskaper. Hon kom billigt, med motor, storsegel, genua och fock, alldeles sjöduglig, trots en del skavanker. Dessutom är hon stiligt röd, om än något blek i finishen. Till hennes goda egenskaper hör att hon enligt Curt Gelins "700 segelbåtar i test: bakgrund, omdömen, egenskaper" är stabil i sjön. Dessutom beskrivs hon som en "midgethavskryssare".

Det låter stiligt och betryggande, tycker jag. Vad gör det att finishen är matt, gelcoaten gråaktig, lite bultar sitter på trekvart, elen behöver fixas och mantåget har sett sina bästa dar? Bess är sex meter lång, två meter bred och har plats för två personer (tre om det kniper) i ruffen. Hon är lätt att manövrera och jag som är kort i rocken kan nästan stå raklång under bommen när den kommer farande.

Jungman Jansson, det andra esset i rockärmen, är min alldeles egen båtmekaniker, ruffhäxa och knopmästare. Honom föll jag helt och hållet för på grund av hans charm och goda egenskaper. Han heter Jansson i efternamn, men förnamnet förblir (nog) en hemlighet.

Jag kan i alla fall avslöja att han är betydligt yngre, betydligt mer välbevarad, och ofantligt mer rutinerad än undertecknad vad gäller att hantera en båt (i alla fall motorbåtar). Du kommer att få veta mycket mer om Bess och mina äventyr tillsammans med jungman Jansson i den här bloggen.