Att ha båt är visst en helårshobby

När jag köpte "Bess" var jag inte riktigt på det klara med att båtägandet är en helårshobby. Det har jag nu blivit varse under den gångna vintern. När vi hade tagit upp "Bess" på land (torrsättning, heter det, påpekar jungman Jansson) i början av november hade jag först missat att det behövs en täckställning att hänga upp presenningen på. Jungman Jansson jobbar i branschen och ordnade ett bra pris på den. När jag fick räkningen satte jag ändå morgonkaffet i vrångstrupen. Där rök en helg i Budapest, på cirka fem minuter. Nåja, tänker jag peppande, en täckställning varar ju i flera år! Den kan jag ju ha glädje av i  minst 20 år till. Det kan man väl inte säga om en resa till en storstad va´?

Sedan skulle täckställningen monteras ihop. Det tog ett par timmar innan vi lyckades få ordning på plockepinnet. Mycket nöjda lyckades vi dock till slut hala upp presenningen och surra fast den i ställningen och i båten. Efter att ha fäst de obligatoriska glykoldunkarna i presenningen för att hindra den från att fångas av vinden och föras bort, klappade vi i händerna och tog lyckliga bussen hem. Jag var helt övertygad om att båten nu var i tryggt förvar till minst april.

Glykoldunkarna håller nere presenningen.                             

Veckan efter kom stormen "Sven". För säkerhets skulle åkte vi ner till båtklubben och tittade till "Bess". Av den stiliga, heltäckande, gröna presenningen återstod bara slamsor. Jungman Jansson fick åter ordna lite rabatt och vips så var jag ägare till en ny, snygg, vit och tjock presenning. Den surrades nu fast enligt konstens alla regler, och kontrollerades noga så att inte den minsta lilla reva hade uppstått. 

Sedan kom jul och nyår och januari och jag hade så mycket att göra att jag nästan glömde bort stackars "Bess". Efter hur många: "Äsch, vi tar båten nästa helg", så var det förra helgen dags för sanningens minut. Skulle vi mötas av en bortblåst presenning, en täckställning på rymmen över halva hamnområdet, en hamnkapten i uppror över amatörernas usla jobb? Nej. Så illa var det inte. Det var inte illa alls, faktiskt. Presenningen hade inte rört sig en millimeter sedan vi sist var nere. Så härligt! Jag hade ju fixat vintertäckningen i alla fall, även om jungman Jansson hade hjälpt till. Men ändå. Det här ska nog gå bra!

Att köpa en båt

Nu ska jag berätta om hur jag blev båtägare. Det är ett beslut som en rekommenderas att fatta efter MOGET ÖVERVÄGANDE. Det finns flera sajter med goda råd för den som vill göra rätt. Om du tillhör den kategorin så kan du läsa mer om hur man BÖR göra på Upptäck båtlivets webbplats. Annars går det att göra som jag. Det gick ganska fort, och var inte särskilt väl genomtänkt. Men hur roligt skulle livet vara om alla jämt gick runt och tänkte igenom alla stora beslut? Mer förutsägbart, absolut. Mindre rum för obehagliga överraskningar, definitivt. Tråkigare, jajamen. Det kan ju bli bra ändå. När jag tänker tillbaka så kan jag nog säga att hela mitt liv har kantats av sådana där mindre genomtänkta beslut. Men det som inte dödar härdar, och på vägen får man sig en del glada skratt, en del skrapsår och blåmärken, men även underbara överraskningar. Livet, liksom.

Sistlidna sommar var fantastisk. Jungman Jansson, som förutom att han älskar mig också älskar sin Crescent 42 och sportfiske, lurade ut mig på flera fisketurer runt Stockholm när vattnet var som blåast, himlen som mjukast och floran visade sig från sin mest fotogeniska sida.

Jungman Jansson som vid något tillfälle dock hade tröttnat på att mina insatser vid våra gemensamma utflykter mest bestått av att dricka kaffe, dela ut tämligen verkningslösa råd om var det kunde tänkas nappa samt ställt tusen frågor om motorns reglage, muttrade  då något om att jag kanske borde skaffa en egen båt.

- Du som alltid velat lära dig att segla, sade han, peppande.

Detta var som att hälla bensin på valborgsmässoeld. Klart jag skulle ha en egen båt. Klart jag skulle lära mig att segla ordentligt. Vad väntade jag på? Jag hade ju alltid velat lära mig det! (Undrar fortfarande vad det var jag väntade på egentligen. Berodde det på lättja? Eller den där grottkänslan av att maskiner och motorer, det är sånt som karlar kan bättre än kvinnfolk? Eller var det ett utslag av att "inte ska väl lilla jag"?)

- Det skulle vara toppen om du lärde dig hantera en båt, jublade han.

Det tog tre sekunder, sen var jag fast i Blocket ->Fordon->Båtar->Segelbåt. Jag bestämde mig för att göra det enkelt för mig och bara använda tre parametrar: 1. Pris 2. Färg 3. Utseende. Efter moget övervägande lade jag till en fjärde parameter: sjöduglighet. Urvalsförfarandet gick till så här: Alla båtar över 10 000 kronor: bort. Alla orange båtar: bort. Alla fula båtar: bort. Alla båtar som låg på land: bort. Återstod en sex-sju stycken. Den snyggaste var i trä.

- Träbåt, sade jungman Jansson, klentroget.
- Ska du stå och slipa hela sommaren?

Nä. Det ville jag ju inte. Sen hittade jag en röd och vit och snygg plastbåt.

- Den där motorn är för gammal, och IMPELLERN är INTE BYTT, utbrast jungman Jansson och tog sig för bröstet.

Det lät allvarligt, och inte ville jag att han skulle få en hjärtinfarkt. Det där med impellern orkade jag inte efterforska närmare. (Om du undrar, så är det ett skovelhjul av nitrilgummi med bronsnav, säger jungman Jansson.)

Till slut återstod en kandidat till rätt pris, rätt färg, rätt utseende. "Vi måste tyvärr sälja vår kära 'Bess' ..." löd annonsen. Jag är sentimental och fattade omedelbart sympati för båten. Den behövde ett nytt hem, uppenbarligen. Bilderna visade en söt liten båt i vattnet. Det innebar att den i alla fall flöt, check på sjödugligheten. Jungman Jansson hade inga invändningar mot motorn och jag slängde mig på telefonen. Jodå, det gick bra att titta samma dag. Med svettiga händer tog jag Saltsjöbanan till Igelboda med jungman Jansson och promenerade ner till bryggan där hon låg.  Redan där och då var jag redo att slå till - hon såg rörande ut där hon låg och guppade som en badanaka vid bryggan.

Efter en inspektion (som ärligt talat mest bestod av att jag drog i allt som var fastskruvat och kollade att det satt fast, att fönstren var täta och att det inte rann vatten inne i båten) hojtade jag:

- Jag tar henne!
- Ska du inte provsegla, sade säljarna vänligt.
- Eh. Segla? Men jag kan ju inte, stammade jag.
- Vi följer förstås med, sade han uppmuntrande.

Vi stuvade in oss, kastade loss och stävade ut på Duvnäsviken. Jag trodde jag hade dött och kommit till himlen. MIN båt! Ofattbart! Säljarna hissade storsegel och kryssade över viken som om de aldrig hade gjort annat (vilket i och för sig visade sig vara sant, eftersom en av dem är uppvuxen med båtliv) och jag satt och solade. Livet på en pinne liksom.

- Nu ska du prova, tycker jag, sade en av säljarna.
Himmel, tänkte jag. Men tog rorkulten som om jag aldrig hade gjort annat.
- Titta gärna rakt fram, och ta sikte på något som ligger längre fram än fören, sade en av dem efter nån minut.
- Det ligger lite grund här och där, lade de till.

Grund? Jo, det hade nån kanske sagt på segelkursen två år tidigare. Att de var en faktisk verklighet, och inte bara en teoretisk möjlighet, hade jag liksom inte kopplat riktigt.

Nå. Det vara bara att bita ihop och hitta ett riktmärke på land. Det visade sig gå oväntat bra. Så bra att jag fick stå vid rorkulten hela vägen tillbaka också - eller nästan. Att angöra en brygga är inget man lär sig i första taget, förstod jag. Men vad gjorde det? När vi kom tillbaka och hade förtöjt, hojtade jag upprymt:
- Jag tar henne!

Så kan man också köpa båt. Oavsett vilken metod du väljer, så inte kommer  du att ångra dig. Det man gjort kan man aldrig ångra. Det är ju bara det vi ville, men inte vågade göra, som vi ångrar.