Bess-och-jag-och-jungman-Jansson

Ute är det silvergrått, dimgrått, rökgrått. Inomhus speglar sig adventsstjärnorna i fönsterglaset mot nattens svarta sammetsduk, och i granen lyser julgransslingans lampor oförtrutet vidare. Jag tycker oftast om den här tiden på året. I vanliga fall tycker jag det känns fint att befinna sig i det gråmjuka, luddiga och drömska vinterlandet. Vårens stökiga, kvillrande, oroliga ankomst brukar inte locka nämnvärt. Men det är annorlunda nu.

I år längtar jag mycket efter våren. Jag drömmer om vågornas krus, om silvriga solblänk på fjärden, om smattrande segel. Det är min allra första vår som båtägare. Det känns stort. I alla fall om man betänker att undertecknad är en kvinna som inte är alldeles ung, inte har vuxit upp med båt och inte har någon erfarenhet av båtliv att tala om (med undantag för några dagars seglingskurs i Stockholms skärgård sommaren 2011). Men drömt om att kunna segla, det har jag, i nära 20 år. Nu ska drömmen gå i uppfyllelse, nu ska jag äntligen lära mig att segla.

Att det kommer att ta tid och visa sig svårt tvivlar jag inte på, men är försiktigt optimistisk. Jag har nämligen två ess i rockärmen: Bess och jungman Jansson.

Möt Bess! Här ligger hon förtöjd den allra första kvällen i sin nya hemmahamn. Hon är röd, men vi tror att originalfärgen egentligen är orange. Hon väger cirka 890 kg, har ett djupgående på 0,9 meter och en masthöjd på cirka 7 meter.

Bess är min alldeles egen segelbåt, en Hydra. I september 2013 blev hon min. Jag föll i tur och ordning för priset, färgen och hennes egenskaper. Hon kom billigt, med motor, storsegel, genua och fock, alldeles sjöduglig, trots en del skavanker. Dessutom är hon stiligt röd, om än något blek i finishen. Till hennes goda egenskaper hör att hon enligt Curt Gelins "700 segelbåtar i test: bakgrund, omdömen, egenskaper" är stabil i sjön. Dessutom beskrivs hon som en "midgethavskryssare".

Det låter stiligt och betryggande, tycker jag. Vad gör det att finishen är matt, gelcoaten gråaktig, lite bultar sitter på trekvart, elen behöver fixas och mantåget har sett sina bästa dar? Bess är sex meter lång, två meter bred och har plats för två personer (tre om det kniper) i ruffen. Hon är lätt att manövrera och jag som är kort i rocken kan nästan stå raklång under bommen när den kommer farande.

Jungman Jansson, det andra esset i rockärmen, är min alldeles egen båtmekaniker, ruffhäxa och knopmästare. Honom föll jag helt och hållet för på grund av hans charm och goda egenskaper. Han heter Jansson i efternamn, men förnamnet förblir (nog) en hemlighet.

Jag kan i alla fall avslöja att han är betydligt yngre, betydligt mer välbevarad, och ofantligt mer rutinerad än undertecknad vad gäller att hantera en båt (i alla fall motorbåtar). Du kommer att få veta mycket mer om Bess och mina äventyr tillsammans med jungman Jansson i den här bloggen.