Att köpa en båt

Nu ska jag berätta om hur jag blev båtägare. Det är ett beslut som en rekommenderas att fatta efter MOGET ÖVERVÄGANDE. Det finns flera sajter med goda råd för den som vill göra rätt. Om du tillhör den kategorin så kan du läsa mer om hur man BÖR göra på Upptäck båtlivets webbplats. Annars går det att göra som jag. Det gick ganska fort, och var inte särskilt väl genomtänkt. Men hur roligt skulle livet vara om alla jämt gick runt och tänkte igenom alla stora beslut? Mer förutsägbart, absolut. Mindre rum för obehagliga överraskningar, definitivt. Tråkigare, jajamen. Det kan ju bli bra ändå. När jag tänker tillbaka så kan jag nog säga att hela mitt liv har kantats av sådana där mindre genomtänkta beslut. Men det som inte dödar härdar, och på vägen får man sig en del glada skratt, en del skrapsår och blåmärken, men även underbara överraskningar. Livet, liksom.

Sistlidna sommar var fantastisk. Jungman Jansson, som förutom att han älskar mig också älskar sin Crescent 42 och sportfiske, lurade ut mig på flera fisketurer runt Stockholm när vattnet var som blåast, himlen som mjukast och floran visade sig från sin mest fotogeniska sida.

Jungman Jansson som vid något tillfälle dock hade tröttnat på att mina insatser vid våra gemensamma utflykter mest bestått av att dricka kaffe, dela ut tämligen verkningslösa råd om var det kunde tänkas nappa samt ställt tusen frågor om motorns reglage, muttrade  då något om att jag kanske borde skaffa en egen båt.

- Du som alltid velat lära dig att segla, sade han, peppande.

Detta var som att hälla bensin på valborgsmässoeld. Klart jag skulle ha en egen båt. Klart jag skulle lära mig att segla ordentligt. Vad väntade jag på? Jag hade ju alltid velat lära mig det! (Undrar fortfarande vad det var jag väntade på egentligen. Berodde det på lättja? Eller den där grottkänslan av att maskiner och motorer, det är sånt som karlar kan bättre än kvinnfolk? Eller var det ett utslag av att "inte ska väl lilla jag"?)

- Det skulle vara toppen om du lärde dig hantera en båt, jublade han.

Det tog tre sekunder, sen var jag fast i Blocket ->Fordon->Båtar->Segelbåt. Jag bestämde mig för att göra det enkelt för mig och bara använda tre parametrar: 1. Pris 2. Färg 3. Utseende. Efter moget övervägande lade jag till en fjärde parameter: sjöduglighet. Urvalsförfarandet gick till så här: Alla båtar över 10 000 kronor: bort. Alla orange båtar: bort. Alla fula båtar: bort. Alla båtar som låg på land: bort. Återstod en sex-sju stycken. Den snyggaste var i trä.

- Träbåt, sade jungman Jansson, klentroget.
- Ska du stå och slipa hela sommaren?

Nä. Det ville jag ju inte. Sen hittade jag en röd och vit och snygg plastbåt.

- Den där motorn är för gammal, och IMPELLERN är INTE BYTT, utbrast jungman Jansson och tog sig för bröstet.

Det lät allvarligt, och inte ville jag att han skulle få en hjärtinfarkt. Det där med impellern orkade jag inte efterforska närmare. (Om du undrar, så är det ett skovelhjul av nitrilgummi med bronsnav, säger jungman Jansson.)

Till slut återstod en kandidat till rätt pris, rätt färg, rätt utseende. "Vi måste tyvärr sälja vår kära 'Bess' ..." löd annonsen. Jag är sentimental och fattade omedelbart sympati för båten. Den behövde ett nytt hem, uppenbarligen. Bilderna visade en söt liten båt i vattnet. Det innebar att den i alla fall flöt, check på sjödugligheten. Jungman Jansson hade inga invändningar mot motorn och jag slängde mig på telefonen. Jodå, det gick bra att titta samma dag. Med svettiga händer tog jag Saltsjöbanan till Igelboda med jungman Jansson och promenerade ner till bryggan där hon låg.  Redan där och då var jag redo att slå till - hon såg rörande ut där hon låg och guppade som en badanaka vid bryggan.

Efter en inspektion (som ärligt talat mest bestod av att jag drog i allt som var fastskruvat och kollade att det satt fast, att fönstren var täta och att det inte rann vatten inne i båten) hojtade jag:

- Jag tar henne!
- Ska du inte provsegla, sade säljarna vänligt.
- Eh. Segla? Men jag kan ju inte, stammade jag.
- Vi följer förstås med, sade han uppmuntrande.

Vi stuvade in oss, kastade loss och stävade ut på Duvnäsviken. Jag trodde jag hade dött och kommit till himlen. MIN båt! Ofattbart! Säljarna hissade storsegel och kryssade över viken som om de aldrig hade gjort annat (vilket i och för sig visade sig vara sant, eftersom en av dem är uppvuxen med båtliv) och jag satt och solade. Livet på en pinne liksom.

- Nu ska du prova, tycker jag, sade en av säljarna.
Himmel, tänkte jag. Men tog rorkulten som om jag aldrig hade gjort annat.
- Titta gärna rakt fram, och ta sikte på något som ligger längre fram än fören, sade en av dem efter nån minut.
- Det ligger lite grund här och där, lade de till.

Grund? Jo, det hade nån kanske sagt på segelkursen två år tidigare. Att de var en faktisk verklighet, och inte bara en teoretisk möjlighet, hade jag liksom inte kopplat riktigt.

Nå. Det vara bara att bita ihop och hitta ett riktmärke på land. Det visade sig gå oväntat bra. Så bra att jag fick stå vid rorkulten hela vägen tillbaka också - eller nästan. Att angöra en brygga är inget man lär sig i första taget, förstod jag. Men vad gjorde det? När vi kom tillbaka och hade förtöjt, hojtade jag upprymt:
- Jag tar henne!

Så kan man också köpa båt. Oavsett vilken metod du väljer, så inte kommer  du att ångra dig. Det man gjort kan man aldrig ångra. Det är ju bara det vi ville, men inte vågade göra, som vi ångrar.